Trött men glad.
Har varit på resande fot i några dagar. Dagar som inte har bestått av några bråk. Jag är trött så inåt skogen men vill ändå skriva lite. Även fast det inte har varit några bråk så är jag ändå frånvarande. Liksom inte alltid med när tankarna vandrar iväg. Har så svårt att njuta av nuet.. tänker bara tillbaka på alla gånger jag har flippat utan anledning eller till den gången jag faktiskt blev så otroligt sviken (vill poängtera att det inte handlar om otrohet).  

Jag känner bara att jag måste prioritera andra saker i livet.. som mina vänner. Inte bara familj. Prioritera mig själv och saker jag vill göra. Punkt.

Skriver mer imorgon nu är det dags att sova några timmar. 

PoK
Livet är summan av alla valen man gör.
Idag är det molnigt ute,betydligt mer än det varit på länge. Solen har gassat på och man har gått på sparlåga nästan i värmen. Jag blev tacksam och tycker att det är skönt att det är lite svalare ute idag.
 
Jag sitter just nu och inväntar på att frukosten jag håller på att förbereda ska bli klar. 
 
Denna bloggen kommer vara en självisk blogg. Den kommer handla om mig själv, mina känslor och tankar så att jag har ett slags verktyg för att städa upp i skallen då och då,sen kommer den att handla mycket om mat eftersom jag har en problematisk inställning till både min kropp och mat. 
 
Jag tror mycket på det här med att livet är summan av valen vi gör - dvs att vi själva väljer hur vi ska må och vilka vi vill vara. Och jag har på något sätt fastnat i att älta mitt förflutna och låter det fortfarande spöka i nuläget. 
 
Kort historik - som barn var jag mobbad -vilket innebär att jag alltid hade känslan av att något var fel på mig. Tillsammans med det - så var min hemmiljö inte alltid den bästa. Föräldrar som konstant skrek på varandra eller på oss barn, jag har nästan inga lyckliga minnen från min barndom. Inte av de jag kan komma ihåg. I stort sett så kommer jag ihåg att mina föräldrar såg mina syskon för den ena var ju "minstingen" och den andra var ju "bråkstaken". Jag som däremot skötte mig och så, jag fanns bara där. Sen i tonåren så träffade jag en kille, som jag i princip växte upp med och sen växte ifrån. Han var inte alltid speciellt snäll, men han var min trygghet. Tills jag insåg att han ljög och bedrog mig. 
 
Allt det tillsammans har jag på något sätt låtit äta upp mig inifrån. Jag märker det i hur jag ser på mig själv, mitt förhållande till mat, mitt förhållande till min sambo and so on. 
 
Jag har ju valet att kunna släppa taget om de händelser som faktiskt hänt mig, omständigheter som jag inte har kunnat råda över. Inte lägga skulden på mig själv. För jag känner mig i alla sammanhangen som handlar om mig - otillräcklig. Vilket gör att jag litar inte på mig själv eller på någon annan. Utan jag tror hela tiden att alla ska svika mig,precis som mina föräldrar har gjort och min föredetta. Och på samma sätt som dom har svikit mig så har jag definitivt svikit mig själv. För så som jag lever nu, det är verkligen att svika sig själv. 
 
Så vad ska jag göra nu? Hur ska man göra för att vända alla tankestätt? Vara positiv och njuta av det här livet som är tilldelat oss?
 
Jag ska kämpa för mig själv i alla sammanhang och se mig själv som en riktig jävla superwoman, för det är jag egentligen. Har jag gått igenom hela helvetet som varit mitt liv så ska jag ha den elogen. Och börja fatta egna beslut som gör mitt liv tll ett så bra liv som möjligt. För ja, jag är fan superwoman.
 
Nu ska jag göra klart frukosten och väcka sambon med en kyss, för det förtjänar han. Adios!